Läraryrket är det närmaste man kan komma livet självt.
Jag är mentor och jag har arbetat som lågstadielärare i 24 år. Jag har en önskan att alla elever ska känna att de är fantastiska och bra. Vägen fram är uppmuntran. Som lärare ska man vara trygg i sig själv och i sina kunskaper. Att stå i verkligheten och känna sig otillräcklig är viktigt att prata om mellan mentor och lärare. Det gäller att ha balans och känna sig nöjd med den prioritering och avgränsning utav skolarbete som man gjort, det är A och O. En mentors stora uppgift är att säga: - Var dig själv! Du är kakan som plockar russinen från dem du möter på din väg! Att aldrig känna sig färdig är en känsla man måste kunna hantera. I många andra yrken blir man färdig. Någon har sagt att läraryrket är det närmaste man kan komma livet självt. Om livet handlar om att möta människor, konfronteras(både i konflikter och kärlek), knyta relationer, kommunicera, byta erfarenheter och utvecklas till större klokhet och mognad så är det nog så. Man kan välja andra yrken som inte är så krävande. Yrken som inte förutsätter den hela personlighetens engagemang på samma sätt. Yrken där det inte blir fullt så uppslukande jobbigt när det krånglar till sig. Jovisst, men dessa yrken är ofta trista, monotona och mindre engagerade. Det är priset vi får betala: Vill vi slippa störtdykningarna missar vi också höjdpunkterna. Yrkets tjusning ligger i utmaningen att lyckas med det omöjliga. Det är här artisteriet och passionen kommer in. Det totala engagemanget är en nödvändighet. Yrkesstoltheten ligger i det personliga uttrycket och hängivenheten.
Varma kramar
Nilla
Varma kramar
Nilla
